Hästlycka

Idag träffade jag Caroline. Vi bodde grannar som små och tilbringade massa tid i stallet och på övrig tid sprang vi över till varandra hela tiden, lite som "Bullerbyn". Hon har för ett tag sedan skaffat en häst, som jag fick lyckan och glädjen att rida idag. Ujuj, hästtjejen finns kvar i mig.
Dessutom kul att träffa Carro igen!

Det var två år sedan jag sist satt på en häst, då en lugn ridtur på trygga Islänningar. Under tiden jag bodde i Australien så red jag nästan varje dag och hade hästarna på gården. Sprängde fram i galopp genom djungeln och lät hästen ta ut stegen helt. Innan det reda jag lite sköthästar här hemma. Modig och hade inga problem att sitta på en stor häst, även om det bockade och kastade runt med lilla jag som flög hit och dit. Jag har nog aldrig känt mig rädd eller osäker på en hästrygg och inte heller fattat att det egentligen är djuret som väger flera gånger mer än jag, som i slutändan faktiskt bestämmer. Jag har ju till och med frivilligt tagit de vildaste hästarna i stallet, för att de "var lite mer att jobba med" och för att det var kul med hästar som hade lite "persolighet".

Nu var jag jätteglad att Carros häst var supersnäll och lugn. Jag har insett att jag inte är odödlig och att det faktiskt kan göra ont att kastas någon meter ner i en frusen backe. Hjälp, ett ålderstecken!!
I vilket fall så gick det hur bra som helst, och leendet var precis lika stort då jag väl satt av. Jag kunde känna mig så trygg på hästryggen även denna gång. Hästar är underbara varelser och hela min själ njöt då jag fick borra in näsan i hästens man och njuta av den välbekanta doften.