tisdag 8 april 2014

Lite jord har väll ingen dött av?!

Just nu så pluggar jag på som bara den. Mina tankar kretsar kring de kurser jag läser nu; svensk och internationell skogspolitik samt naturresursekonomi (för övrigt riktigt spännande och viktiga ämnen!). Ett av momenten består av att göra ett litet projektarbete kring något område och sedan jämföra svenska och engelska policyverktyg för den frågan. Jag jobbar i en grupp som behandlar frågor kring fisk och skog, och mitt fokus ligger på ämnet metylkvicksilver. Det är ett av de giftigaste ämnena vi har i våra jordar, och som vi gladeligen tuggar i oss till middag då vi njuter av den nylagade gäddpatén, kräftan, öringen eller vad det nu kan vara. 


Kvicksilver är en metall som återfinns i små doser naturligt i marken. Stora mängder kvicksilverutsläpp via luft och vatten har höjt de naturliga värdena betydligt. Framförallt sker detta via förbränning av fossila bränslen. Kvicksilverutsläpp direkt till jorden har även orsaktats av industriversamhet och från bekämpningsmedel som använts inom jordbruk. Utsläpp av kicksilverhaltiga ämnen är sedan 2009 förbjudet i Sverige, men lagras i bland annat sediment (ex sjö-, bäck- och älvbotten) där höga doser återfinns än idag. I gasform via luften kan kvicksilver transporteras långa sträckor. Som en följd av lufttransporter från Europa och övriga världen så är det nedfall som sker på svensk mark fortfarande av en betydande mängd

Genom bakteriella processer omvandlas oorganiskt kvicksilver till metylkvicksilver (CH3Hg), som är extremt giftigt och som lättare tas upp av levande organismer än vanligt kvicksilver. Skogsbruk, jordbruk, gruvbrytning och liknande markanvändning ökar rörligheten av humus (jord) i marken, vilket ökar omvandlingen till metylkvicksilver. Näringsrika och syrefattiga marker, som bäckkanter och myrmarker, har en possitiv påverkan på omvandlingen från kvicksilver till metylkvicksilver. Genom utströmmande av mark- och grundvatten med bland annat urlakning av humus transporteras metylkvicksilver till sjöar och vattendrag där det tas upp av fisk och andra levande organismer. Giftet vandrar från små humusätande plankton, till planktonätande fiskar och sedan till rovfiskar. På detta sätt stiger koncentrationen i näringskedjan. 

Livsmedelsverket och Världshälsoorganisationen har gett ut rekomendationsvärden för konsumtion av olika fisksorter och bland annat avrått gravida och kvinnor i fertil ålder att inta en större mängd fisk från Östersjön och svenska insjöar, då detta kan resultera i barnalöshet eller fosterskador. En hög dos metylkvicksilver kan även resultera i sämre minne, trötthet, ökad risk för hjärt-, hjärn- och kärlsjukdomar. Även skador på det centrala nervsystemet kan förekomma i olika grad, samt i värsta fall död. Studier har visat att framförallt yrkes- och sportfiskare (som ofta äter mer insjöfisk) har en högre halt metylkvicksilver i kroppen än övriga befolkningen. 

Det är bland annat på grund av detta som det finns krav på att sparar kantzoner till vattendrag i samband med en avverkning. Det fins även regler kring hur stor markpåverkan (körskador) som tillåts ske vid körning med maskiner i skogsmark. Likaså fins tydliga regler kring hur man ska vidta åtgärder i samband med passering av mindre bäckar, vattensjuka parteier och dyl. 




Denna bild visar kvoten av omvandlingen från kvicksilver till metylkvicksilver. Kortfattat kan sägas att en hög siffra är "mindre bra" och "mer skadlig" för oss jämfört med en låg. Försöket är gjort 1998 utanför Vindeln, Västerbotten. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.